Prolog: Fia

Julen 2007

År 2002 ramlade Fia in i mitt liv då hon började arbeta som sommarjobbare i betongfabriken. Hon var ung, oförskämt  söt och sådär oklar som man är i en ålder på 18 år. Jag var 26 år och tyckte nog att jag var för gammal för att umgås med henne. Och kanske till och med lite för klok för henne. Jag ville gärna redan då tro att jag var störst, bäst och vackrast.

Vad jag inte visste då var att Fia skulle komma att bli en av de bästa vänner som någon någonsin kan ha. Hennes lojalitet, godhet och framför allt förmåga att se mellan fingrarna och därmed kunna förlåta är unikt i detta fallet. Fia fick stå tillbaka under en lång period pga mitt tillfälliga storhetsvansinne och sinneförvirring. Men hon lämnade aldrig. För hon förstod att det inte var jag på riktigt när jag betedde mig som mest knäppast och elakast. Hon förstod för hon kände mig på djupet som få andra gör. Men det förstod jag inte då.

Fia är en av två som aldrig dömt mig då jag vänt mig emot dom.

Fia är en sann vän som jag är djupt tacksam över och vår vänskap ska vårdas för all tid framöver. Det är inget krav, inget löfte utan bara en enkel sanning.

Lika enkel som vår vänskap.

Vackra Fia vill jag ALDRIG bli utan.

2002 ↔ 20090312 ↔ ?