Med vansinnet i behåll och klokheten på god väg

Jag litar aldrig på det motsatta könet då de säger att de älskar mig. Sist det hände var det början på slutet. Han sa det i ett enda syfte; för att han var rädd för mig.

Jag hatar rädda/fega män; de är ofta mycket farliga för oss. Fegheten gör dom oberäkneliga. Enda sättet att skydda sig är trogna vänner. De ser det du själv inte vill titta på. Och de talar om det!

Hans feghet blev helt klart min undergång. Allt jag byggt upp var en lögn. När han sa att han älskade mig var det för att skydda sig själv. Han sa det inte ens för att vara snäll mot mig. Jag litar inte på de orden längre. Nu älskar jag bara mina vänner som alltid är grymt ärliga mot mig. Jag kanske inte är kass, men jag känner mig heller inte speciellt söt eller smart. Då hade han inte älskat mig på låtsas.

Ponera att hans känslor för dig hade varit det som gjorde dig söt och smart. Om han nu dog, mitt i sina äkta känslor för dig – hade du då upphört att vara söt och smart?

Han satte mig på en pedistal som jag inte kunde hantera. Jag var korkad och tro att hans ord och hans definition av mig som människa skulle räcka hela vägen fram. Han höjde mig till skyarna och mitt i allt briserade skiten. Han kanske aldrig älskade mig på riktigt, lika väl som att jag kanske aldrig var söt eller smart. Han kanske skapade detta i tron på att verkligheten en dag skulle överträffa sagan. Men så blir det ju aldrig. Det vet ju alla som har någon som helst verklighetsförankring.